Mediemissionsarbete i 30 år på världens språk: Guds mirakel i Indien och Nepal

Artikeln är baserad på ett radioprogram som sändes i Finland före semestertider. Hannu Haukka, verksamhetsledaren för MedieMission International, informationschefen Markku Tenhunen samt fältpastor och fundraiser Ari Talja samtalade i studion i Kervo, Finland.

Markku: Idag pratar vi om våra storstadskampanjer i Indien och Nepal. Vi talar också om hur viktig tro är i missionsarbete och att Gud öppnar dörrar. Först ska vi prata om Nepal. Ari, vad minns du om Nepal?

Ari: År 2009 åkte vi till Kathmandu-dalen för första gången med Kenneth Grönroos och Hannu. Företrädare för lokala församlingar tänkte sig att det var omöjligt att hålla en mediekampanj där. De förklarade att en ny konstitution höll just på utarbetas för Nepal och många olika stammar, etniska grupper och filosofier tävlade med varandra. På pastorsmötet stod dock upp en pastor som efter diskussionen sade: ”Vi borde ge Gud en chans.” Så småningom blev kampanjen i Kathmandu-dalen verklighet och vi tackar Gud för det.

Markku: Förutom att vi nu firar 30-årsjubileet av MedieMissionens arbete på minoritetsspråk, har du Hannu varit redan i 50 år i andligt arbete. Du var 16 år när Gud kallade dig. Hur gick det till?

Hannu: Jag föddes i Tammerfors, men när jag var tre år flyttade vår familj till Kanada. Jag kände att Gud kallade mig i tonåren. Kallelsen var så stark att under de sista tonåren var jag fylld av tanken på Gud som jag inte kunde komma undan. Som tonåring hade jag dock olika hobbyer och intressen med mina kompisar. Vi körde motorcyklar och ibland råkade vi i livsfara under de åren.

Kanske den mest kraftfulla upplevelsen, som är förknippad med Guds kallelse, ägde rum vid Katinala Bibelskola, nära staden Tavastehus i Finland. Där fick jag uppleva dopet i den Helige Ande. Då blev jag övertygad om att Gud hade en plan för mig. Allt som behövdes var mitt samtycke för att Gud skulle kunna använda mig. Undrar om inte Gud såg på den där unga mannen och tänkte för sig själv: ”Jag ser ännu ingenting i honom som jag kan använda!”

Jag sade till Gud: ”Även om du kallar mig till missionsarbete på heltid, kan jag inte börja det om jag inte upplever det som berättas i Apostlagärningar.” Nu efteråt tänker jag fortfarande att utan andedopet skulle jag inte kunnat vara i missionsarbete.

Markku: Hurdan var din personliga upplevelse om dopet i den Helige Ande?

Hannu: Jag hade bett till Gud att Han skulle ge den kraft som berättas i Apostlagärningar: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8) I ett rum där i Bibelskolan knäböjde jag tillsammans med Arthur Kukkula som är välkänd inom pingströrelsen i Finland.  Han bad om den Helige Andens utgjutelse över mig. I det ögonblicket skedde det något som är svårt att beskriva med ord. Jag fylldes av en enorm glädje och började prisa Gud. Jag märkte att det finska språket inte längre räckte till utan jag började tala på helt nya språk som jag inte kände till. Senare, när jag till exempel varit i Indien och lyssnat på olika språk där, har någon av dem verkat på något sätt bekant.

Fylld av glädje sprang jag ut ur rummet. Jag såg några människor sitta och prata och gick för att krama dem! De verkade lite förvånade. Därefter gick jag ut och skulle ha velat ropa till hela världen: ”Gud älskar er!”

Markku: Denna upplevelse har säkert haft en inverkan som burit dig och Laura i 50 år. Bibeln talar om både tro och gärningar och i ert arbete syns de båda.

Hannu: Allt har varit Guds ledning – flyttningar från ett land till ett annat, nya språk och uppgifter som vi lärt oss och äktenskapet med Laura. Det var verkligen Guds vilja att vi skulle gifta oss, även om sannolikheten för det var nästan obefintlig under det kalla kriget. Laura var född i Sovjetunionen och jag kom från Kanada.

Markku: Ari, du har varit med Hannu i Indien och några andra länder. Du talade om pastorn som hade tro och det ledde till gärningar i Nepal. När du lyssnade på Hannus berättelse, vilka tankar eller minnen väckte det hos dig?

Ari: När jag följt Hannus liv och läst hans biografi, så ser jag att mycket har hänt under den Helige Andes ledning på många håll i världen. Det har varit en glädje att vara med i detta arbete i tio år och se hur missionsarbetet går vidare genom tro. Vi har inte färdiga planer eller årsbudgetar utan finansieringen och många andra saker ordnar sig på ett helt annat sätt i Guds värld.

Markku: Gud har öppnat dörrar inte bara till Sovjetunionen utan också till andra länder, och nu ska vi gå vidare och diskutera Indien. Hannu, ska vi börja från Bangalore, Chennai eller Mumbai?

Hannu: Om Chennai vill jag säga att ordförande för mediemissionskampanjen där blev pastor Mohan som är ordförande för hela pingströrelsen i Indien. Ari fick äran att tala i hans församling i Chennai. Jag minns att biskop Mohan starkt uppmuntrade oss och sade att det är enastående att vi kan nå folk på detta sätt. Han sade att tiden för stora väckelsemöten i Indien är troligen över men även större skaror av människor kan nås genom medier!

Markku: Kommer du ihåg Ari, vad du predikade om?

Ari: Nej, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns att vi åkte till Chennai med Hannu där vi träffade församlingsledare. Vi besökte också den katolska biskopen för att prata om en mediemissionskampanj. Han berättade att aposteln Thomas ben ligger begravda under hans kyrka. Han kom inte direkt med på mediekampanjen, men han välsignade den. Under den resan fick jag ett sorgebud hemifrån att min bror hade somnat in. Därför minns jag inte riktigt vad som hände under de sista resdagarna. Jag kommer emellertid ihåg att vi upplevde framsteg där. Jag minns också en missionär, en gammal indisk pastor, som berättade att missionären Emmanuel Yrjölä en gång hade kommit dit på båt. Så redan då hade finländare förmedlat evangeliets budskap i Chennai. Pastorn välsignade oss mycket varmt.

Hannu: Jag vill tillägga att den katolska biskopen, som Ari nämnde, var från påvens innersta krets. Han representerade hela Indien. När det gäller vårt mediemissionsarbete, var Chennai den första staden dit vi kom i Indien, ett land med mer än en miljard människor. I Nepal hade vi just haft en framgångsrik storstadskampanj som Gud hade välsignat. Om vi hade handlat bara efter vårt eget förstånd när vi började tala om en mediekampanj i Indien, skulle uppgiften varit verkligen oproportionerlig. Men Gud ledde oss till Chennai där vi tog reda på möjligheter att hålla en mediemissionskampanj i det stora hinduiska landet.

I Chennai ringde 70 000– 80 000 människor till kampanjkontorets telefonsluss och det uppmuntrade oss. Vi vågade sedan börja tänka på kampanjer i andra indiska städer också. Följande storstadskampanj ville vi ordna i Mumbai, en av de största städerna i Indien, och den förverkligades också.

Markku: Dt hände verkligen intressanta saker där. Ari, vad vill du lyfta fram om Mumbai?

Ari: Jag tänker på ett jättelikt utbildningsevenemang för kampanjens frivilliga. Aldrig i mitt liv har jag organiserat utbildning för så många frivilliga på en gång som vi gjorde i Mumbai med Hannu. Jag tror att cirka 15 000 människor deltog i utbildningen som arrangerades i en stor hall. Frivilliga till telefonslussen och frivilliga bokkurirer, som tog kampanjböcker till dem som beställt dem, utbildades där i ett par dagar. Jag minns indiernas iver att tjäna Gud. Nästan 1 700 församlingar medverkade i storstadskampanjen i Mumbai för att nå med evangeliets budskap en stad med 22 miljoner invånare. Mediernas betydelse för stadskampanjer är enorm. Ett så stort antal människor kan inte nås på traditionella sätt. Det var en speciell möjlighet som Gud öppnade till oss.

Hannu: Jag minns att jag bad att vi kunde se Guds ära över Mumbai, att människor fick se och höra evangeliets budskap! Jag bad det från dag till dag under olika möten och förberedelser, utbildning av frivilliga, förhandlingar om medieavtal och förberedelse av innehåll för medier.

För oss öppnades dörrar som i den hinduiska supermakten inte öppnas lätt. Ett mirakel var att ledare av Mumbais järnvägsbolag besökte oss och berättade hur man skulle kunna nå miljoner människor i staden. De sade att nio miljoner människor åkte varje dag tåg till jobbet i Mumbai. De uppmanade oss att sätta upp kampanjannonser i tågen för att få synlighet och kontakter.

Markku: Hannu, du har velat göra denna programserie om MedieMissionens arbete i 30 år också för att uppmuntra de kristna i Norden.

Hannu: Det är sant. Ingen av de hittills 108 stadskampanjerna skulle ha blivit verklighet utan tro. När Gud sänder oss till skördearbete i denna generation sänder Han oss till förhållanden som mänskligt sett är oproportionella. Gud har nycklar till resurser som människor inte känner till i förväg. Vi har fått uppleva denna glädje gång på gång och från stad till stad.

Ari: I Mumbai hölls ett möte i ett fattigt slumområde. 10 000 människor kom till ett stort fält. Du var också där Markku och såg hur den berömda Bollywood-stjärnan Johnny Lever förkunnade evangeliet och berättade om förändringen i sitt liv. Jag har inte sett någon annanstans att 3 000 människor vill komma till Jesus vid samma tillfälle. Människor med kastmärken på pannan eller muslimska huvuddukar kom fram för att ta emot Jesus i sina liv. Många onda andar drevs ut. När jag i bönetjänsten såg ansikten som strålade av frihet och glädje kändes det som en stor lönedag!

Hannu: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” Gud belönar oss om vi sätter vår tillit till Honom.

Markku: Hur skiljer sig Nepal och Indien från varandra när det gäller mediemissionskampanjer?

Ari: Jag tänker på den extrema fattigdomen i Nepal. Fattigdom finns det också i Indien, men i den nepalesiska huvudstaden var det t.ex. stora strömavbrott under mediemissionskampanjen. Det innebar utmaningar till oss. Det fanns också många andra motgångar och utmaningar. I Indien var utgångspunkten kanske lättare på det sättet att församlingsledare var mer enhälliga. Men Gud verkade på pastorer i Nepal så att mediemissionskampanjen kunde förverkligas också där.

Hannu: Om vi jämför med Mumbai, så var Nepal ett ”trevligt litet paket”. Allt verkade vara mer ”kompakt”. I Mumbai däremot samarbetade vi med hela 1 700 församlingar. Jag befarade att det skulle bli för mycket för oss att klara av.  Men vi uppmuntras när vi såg hur Gud hjälpte oss att ordna allt det nödvändiga. När det gäller Mumbai vill jag ännu berätta att rubriker för de största dagstidningarna proklamerade: ”Kampanjen Kraft till förändring tog Mumbai med storm!” Dessa rubriker var ett erkännande för det som hade hänt.

Markku: Jag såg också en tidning med en sådan rubrik. Det var fantastiskt! Har du haft också ökentider under dessa 50 år i andligt arbete?

Hannu: När allt kommer omkring, är livet inte bara en hallelujasång. Vi möter också motgångar. Men i dessa radioprogram och i vår tidning betonar vi inte motgångar. Vi vill upphöja Gud och berätta om Honom och Hans goda gärningar. Det är inte realistiskt att tänka att Gud skulle göra allt för oss utan att vi möter några prövningar. En kristens liv är inte sådan.

När svårigheter, motgångar och ökenupplevelser har kommit, har Gud varit med oss. Som David säger i sin psalm 23: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.”

 

Enligt dina möjligheter kan du stödja MedieMission Internationals globala missionsarbete genom vår donationssida Ge en gåva (referensen största behovet) via denna länk.